Ibland behöver man en flaska saft och ibland behöver man gråta...

Viktoria stod där med något slags kort i handen och frågade om jag också hade fått åttaårskortet. Men jag hade aldrig ens hört talas om åttaårskortet. Hon skulle visa mig ett exempel, sa hon. Vi gick, jag vet inte var men något i närheten liknad en återvinningstation. Spårvägen gick en bit bort. Lite avskilt men inte långt bort, en automat. Kanske i höjd med mig själv, 160 cm. Massiv solid modern, men inte mer än så, inte futuristisk. Hård, kantig, tung. Ja det spelar egentligen ingen roll. Viktoria talade om för mig att det var en gråtomat och så satte hon sig på den och grät. Det var längesen jag såg Viktoria gråta, jag var osäker på om denna gråt var äkta eller bara ett sätt att demonstrera gråtomaten. Jag förstod det inte riktigt. Hon hade en blomma i sin hand som jag har för mig hon sa var en favorit, men en annan sida av mig minns den bara som plockad i det smutsiga diket, som en bland många andra. Kanske även detta bara var en demonstration. Hur som helst, när hon var klar med gråten var blomman borta. Hon hoppade ner, stoppade i åttaårskortet i gråtomaten och tryckte in sin personliga kod. Ut kom en flaska saft. Det var det hela. Gråten, blomman och saften och ändå så högt besynnerligt.